Bottenviken

Jag vet du vet,

mer än jag

om vågdalarna

och roder som lossnar

från hakarna.

I skymning

darrar telefonen

tystnar sedan,

lämnar mig ensam.

Jag följer gamla seder

vätska rinner genom mig

kastar mig ut i sommarnatten

sänker mig i vikens vatten

Över vattnets massa

i vassens rassel

genom slingrande hörselgångar

hör jag dig gråta

Släpar fingrarna i vattnet,

ser stenarna vila nedanför

känner grundstötningen,

kysser dig ändå.