Tillbaka

De gula löven längta brutalt,

sjok av frost på stjärnhimlen

mellan husen

I pojkrummen sitter

snyftet i väggarna,

krafsar mot teglet

Kiromantik var värdelöst,

livslinjen som syntes rak och lång

men korsad av allér

och stigar genom tallskog,

nervändarna,

storleken på din hand

Hösttormar börja ebba ut

träden rätar åter sina ryggar

i vattenpölarnas knaggliga isspeglar

ses vi fortfarande

ansiktet tycks lyckligare,

ögonen skimrar

Nu blekna färgerna

nu börjar kylan

krypa genom alla springor

nu hava ljuden

gråtit sig till sömns

I elegier

hörs alla feta trastar

känslan att vara oälskad

sprider sig i länet

susar genom staden

Så...

Alla nakna skratt

som hänger genom

fönsterglasen

alla vägar

blodet forsar

i din kropp

Drog handen

över magen

kände tarmarna

eller punkter

där du skälvde

och såg hur huden

bleknade bort

Linjerna faller

från ditt huvud

lämnar mönster

i marken

när jag går

Som ett skelett

av rimfrost

välver träden

över platsen

där du

fortfarande står

Anabasis

Tiotusen osäkra tankar
har gått vilse
bygger historier
och längtar
efter det vinröda havet.

Juli

Mellan andningar
och i väntan
ser jag ladans
brutna rygg
ser vassen
som inte kan simma
ser leenden i
andra avlägsna länder
ser att du väntar
på ett svar.

Albert: nyårsfesten

Det var minst femton minusgrader och vi stod och stampade; Albert, Thomas och jag, på Thomas enträgna begäran, utanför en låst port. Runt om reste sig vita hus som tycktes landat samtidigt som den första snön. Någonstans innanför den låsta porten, som hade en immig ruta, bodde en flicka som Thomas träffat två gånger, jag en gång, Albert ingen. Någonstans innanför den låsta porten hade hon nyårsfest.
Jag minnas att det ändå var en vacker skillnad från tidigare nyårskvällar som jag upplevt, någonstans utanför en stor gemenskap, med endast ett par kamrater, sällskapsspel och en alldeles för dyr konjak ur ett ovaktat spritskåp.
Thomas fingrar letade sig ut ur handskarna, men porttelefonen fungerade inte. Han bytte taktik och försökte övertala mig om att ringa henne, eftersom jag kände henne bäst(?). Så tändes ljuset i porten och ett festsällskap rann nedför trapporna och välde ut över betongtrappan, med gröna kassar klirrandes av dricka.
Innan porten hann stängas smet vi in, och även vi klirrade. Albert löpte som en vilthund uppför trappan med Thomas i hälarna. Jag kom på efterkälken, mitt knä led av en innebandyskada, och när jag väl kom upp så hade de redan, Albert med fingret på ringklockan och Thomas med fingerknogarna hamrandes mot dörren, påkallat uppmärksamhet.
Hon öppnade, en vanlig kort svenska, mellanlångt hår, en aning finnig hy, och en kort grå nyårsklänning.
Det är svårt för mig att minnas för mig vad jag tyckte om henne den kvällen, men jag tror inte hon väckte något åtrå. Intressant, kan inte minnas någon avundsjuka när Albert skämtade med henne i köket, eller när Thomas gav henne den första kyssen efter tolvslaget.
Intressant med tanke på det åtta år långa förhållande som senare höll oss samman, och det nu vuxna barn vi avlade.
Men förlåt mig, eventuella läsare, det var Albert jag ville berätta om, inte något som är mitt.
För det här var Alberts kväll, ena stunden åt han snittar i köket, och, som jag redan nämnt, konverserade värdinnan. Han började med att, på ett tämligen genomskinligt sätt, att säga att han, eftersom värdinnan var blond, inte tyckte om blondiner, utan föredrog brunetter. En välkänd taktik som dock inte fungerade, utom i det att en brunett, vi kan kalla henne Anna, uppfattade, inifrån ett moln av gin och tonic, att han menade att han var attraherad av henne (Vilket jag inte tvekar på att han var, ty hon var mycket söt.).
Men, som ni säkert upptäckt i era irrfärder genom nätterna, ligger det ofta närmare till hands att stöta på värden eller värdinnan, för de tycks trygga.
Jag minns hans vandring mellan rummen, mellan vår whiskeyflaska, värdinnans blonda hår och Annas gin och tonic. Jag minns hur hans röst blev allt högre, hur hans egen humor blev allt roligare, hur han försvann i sällskap med okända människor och hur han kom åter med cigarettsmak i gommen och brännmärken i vänster handflata.
Jag minns hur han kysste mig i hallen och hittade på något slags lek som gick ut på att han kysste Anna som kysste mig som kysste en lång och mörkhårig som kysste honom, allt i en förvirrad ring.
Sen började klockorna röra sig, och vi stod på balkongen och såg hur fyrverkerierna smällde över staden, bredde ut sig över den klara och isande natten. Korkarna lämnade flaskorna och fick tillbringa veckor ute i det kalla vinterlandskapet.
När kylan blev för stark försvann Albert in i sovrummet och en stund senare vacklade jag dit. Där försegick ett vilt samtal, en rödlätt satt och nynnade Bandera rossa med ny text. Albert satt och sov mot ett skåp. Någon sa, om jag minns rätt, trots att namnen blandas och försvinner, så heter han Niklas: - Din vän är verkligen full, han sjöng Internationalen grymt högt och sen så somnade han.
Albert gick inte att väcka, och jag blev orolig, som sig bör, men hans läppar mumlade.
Jag hämtade Thomas ur vardagsrumssoffan och tillsammans bar vi, med dödsrikets skuggor hängande i hälarna, Albert, tyngre än någon kunnat ana, till badrummet. Vi höll honom i varsin arm över toaletten medan han spydde, någonstans innefrån sin avgrundssömn, med det vackra huvudet vilandes mot toalettstolen, och värdinnan gläntandes oroligt på badrumsdörren.
Sen, då han inte verkade ha så mycket kvar att spy upp, släpade vi ut honom i vardagsrummet, med en hink ständigt redo under hakan, och la honom i soffan, sedan satt jag där med hans huvud i mitt knä, med hinken redo, torkade de bittra safterna från hans mun, såg till att luftvägarna hölls öppna. En jungfru Maria med sitt hjälplösa Jesusbarn. I en fåtölj intill slutförde Thomas vår whiskeyflaska, spanade efter en städande värdinna.
Anna satt och masserade Alberts hand, pratade till honom. Gästerna ebbades ut och försvann, värdinnan släckte i köket och satte sig på armstödet till Thomas fåtölj, som endast i ögonblicket tillhörde honom, och i alla andra ögonblick henne. Jag hade övergått till projektet att försöka truga i Albert vatten, medan han försökte artikulera fula och attackerande ord, eftersom jag störde hans himlasömn. Sedan blev kvällen för sen, flickorna snörde skor på hans fötter, jag och Thomas hävde hans armar över våra nackar, och släpade och bar medan Albert stapplade, och Thomas var så full att han vinglade. Ute svepte den mörka svenska natten in oss, och kylde oss brutalt. Inne i taxin for gatlyktorna förbi, och Alberts ögon var slutna, jag hörde avlägset Thomas röst, när han klev ut och försvann. Hemma hos mig, efter en hetsig disskussion i trapphuset, där jag ständigt försökte förmå honom att sänka rösten och som slutade med att han lyckades slå mig i ansiktet, var Albert tillräckligt vaken för att klä av sig och lägga sig under mitt täcke. Jag sov bredvid, med ett halvt öga öppet och med kläderna på mig, redo att med brottargrepp hantera hans illamående.

Dagen efter var han mycket ledsen, både över blåmärkena på hakan han givit mig, sina egna brännmärken, och över att han inte fått flickan Annas nummer. Jag förlät honom självklart, men berättade aldrig för honom att nummret stod med halvt borttvättat blått bläck på min högra underarm.

Berget

Mellan molnen
finns klippan
dit natten
kommer sist.

Långa kyssar
och ögonblick
som höll mer
än vad de lovade.

Långa dagar
och skuggor
som aldrig
svalnar.

När Venus tänts
knackar jag askan
över havet,
går hem.

Bilder

Blixtar
fyller rummen
telefoner
som sprakar
av lycka

Tornseglare
som flyger
mellan husen
svävar mellan
vindsvåningar

Båtarna som
häver sig
radioapparater
som kan alla
fjärdars namn

Huvudet som vilar
mot magen
under de
åldrande
lövträden

Skimrande stenar
genom sjöns
röda vatten
över havets
höga vågor

Holmen

Glittret på vågor

havet som alltid bär

som ställer sina frågor

till vackra karga skär

Till minne av måsarna

solen bakom huset

de vita godispåsarna

det första tobaksruset

Revade segel

allt vi aldrig hann

lekens enda regel

var att allt försvann

I trädgården

Atlanten täcker himlen
flaskorna bordet
du vet det inte än
men handling är ordet

Östersjön tycks ha stillnat
kvällsbris i natten
vi blundar en sekund
och vin blir till vatten

Nordsjön ligger svart som bly
samtal svävar bort
vår väntan är lång
men tiden så kort

Mars

Från molniga himlar

slår regnbågen ned

Den röda färgen

finns i rösten

Den gröna

sitter i fåtöljen

Den blåa

skimrar genom

strumpbyxorna

och vid fötterna

finns en skatt

av örhängen

och hårspännen

Säg det inte

Spellistan väser hest

the smiths kastar

oss mot varandra

och du visar

mig hemligheter.

Ackord som

träffar strängar

skälver igenom kylan

får isen att klämta

som inlandskyrkor.

Säg det inte,

berätta inte om

din barndom

berätta inte 

om kullen

bakom skolmatsalen.

Havets saltflingor

smälter på tungan

ändrar smak

det ögonblick

du lutar dig

mot karmen.

Du säger att

vid taknocken

ligger en dimma

som kommer

från Irlands fält

och som du

famnar varje kväll.

Säg det inte,

berätta inte om

din tvekan

berätta inte 

om såren

du binder med blad.

Från vintern

sipprar atmosfären in

och gåshudens

ursprung glöms.

Skakningar dämpas

till bruset utanför,

kvällar rinner

genom livet

och försvinner.

Så säg det inte,

berätta inte.

När huvudvärken

dunkar oklart

och bokstaverna

hamnar fel

väntar jag

på ett samtal och

letar efter bilder

som sticker i armarna

läser mail vi skrev

för fem år sen

letar i bokhyllor

nyser i böcker

jag aldrig öppnat

I förfädernas

texter

kan det skönjas

en viss oro

och bland videoklippen

slår mig

Whiskey you´re the devil

med handryggen

och näsblodet

börjar rinna

blandar

sig på armen

med nattklubbens

röda stämplar

Somnar, vaknar

undrar vem

det är som 

jag ska längta efter

idag

och om tåget

kommer få en

klocka

för lång och trogen tjänst

Uppväxt

I vår barndom

flämtade stjärnorna

långt borta

och våra mödrar

lämnade dörren på glänt

Radioapparaterna

viskade sagorna

och vi var vakna

innan klockorna

kunde tala

Sakta växte

våra tankar

i skogslundar

sakta kastade

vi våra cyklar

i hagarna

Minns genom allt

som skolan var

fladdrande ljus

på bänkar

framför oss

som fladdrade

I vuxen ålder

rakar vi hakorna

med slöa argument

harklar halsarna

och skriker i natten