De gula löven längta brutalt,
sjok av frost på stjärnhimlen
mellan husen
I pojkrummen sitter
snyftet i väggarna,
krafsar mot teglet
Kiromantik var värdelöst,
livslinjen som syntes rak och lång
men korsad av allér
och stigar genom tallskog,
nervändarna,
storleken på din hand
Hösttormar börja ebba ut
träden rätar åter sina ryggar
i vattenpölarnas knaggliga isspeglar
ses vi fortfarande
ansiktet tycks lyckligare,
ögonen skimrar
Nu blekna färgerna
nu börjar kylan
krypa genom alla springor
nu hava ljuden
gråtit sig till sömns
I elegier
hörs alla feta trastar
känslan att vara oälskad
sprider sig i länet
susar genom staden
