Tiotusen osäkra tankar
har gått vilse
bygger historier
och längtar
efter det vinröda havet.
lördag 30 oktober 2010
onsdag 13 oktober 2010
Juli
Mellan andningar
och i väntan
ser jag ladans
brutna rygg
ser vassen
som inte kan simma
ser leenden i
andra avlägsna länder
ser att du väntar
på ett svar.
och i väntan
ser jag ladans
brutna rygg
ser vassen
som inte kan simma
ser leenden i
andra avlägsna länder
ser att du väntar
på ett svar.
fredag 8 oktober 2010
Albert: nyårsfesten
Det var minst femton minusgrader och vi stod och stampade; Albert, Thomas och jag, på Thomas enträgna begäran, utanför en låst port. Runt om reste sig vita hus som tycktes landat samtidigt som den första snön. Någonstans innanför den låsta porten, som hade en immig ruta, bodde en flicka som Thomas träffat två gånger, jag en gång, Albert ingen. Någonstans innanför den låsta porten hade hon nyårsfest.
Jag minnas att det ändå var en vacker skillnad från tidigare nyårskvällar som jag upplevt, någonstans utanför en stor gemenskap, med endast ett par kamrater, sällskapsspel och en alldeles för dyr konjak ur ett ovaktat spritskåp.
Thomas fingrar letade sig ut ur handskarna, men porttelefonen fungerade inte. Han bytte taktik och försökte övertala mig om att ringa henne, eftersom jag kände henne bäst(?). Så tändes ljuset i porten och ett festsällskap rann nedför trapporna och välde ut över betongtrappan, med gröna kassar klirrandes av dricka.
Innan porten hann stängas smet vi in, och även vi klirrade. Albert löpte som en vilthund uppför trappan med Thomas i hälarna. Jag kom på efterkälken, mitt knä led av en innebandyskada, och när jag väl kom upp så hade de redan, Albert med fingret på ringklockan och Thomas med fingerknogarna hamrandes mot dörren, påkallat uppmärksamhet.
Hon öppnade, en vanlig kort svenska, mellanlångt hår, en aning finnig hy, och en kort grå nyårsklänning.
Det är svårt för mig att minnas för mig vad jag tyckte om henne den kvällen, men jag tror inte hon väckte något åtrå. Intressant, kan inte minnas någon avundsjuka när Albert skämtade med henne i köket, eller när Thomas gav henne den första kyssen efter tolvslaget.
Intressant med tanke på det åtta år långa förhållande som senare höll oss samman, och det nu vuxna barn vi avlade.
Men förlåt mig, eventuella läsare, det var Albert jag ville berätta om, inte något som är mitt.
För det här var Alberts kväll, ena stunden åt han snittar i köket, och, som jag redan nämnt, konverserade värdinnan. Han började med att, på ett tämligen genomskinligt sätt, att säga att han, eftersom värdinnan var blond, inte tyckte om blondiner, utan föredrog brunetter. En välkänd taktik som dock inte fungerade, utom i det att en brunett, vi kan kalla henne Anna, uppfattade, inifrån ett moln av gin och tonic, att han menade att han var attraherad av henne (Vilket jag inte tvekar på att han var, ty hon var mycket söt.).
Men, som ni säkert upptäckt i era irrfärder genom nätterna, ligger det ofta närmare till hands att stöta på värden eller värdinnan, för de tycks trygga.
Jag minns hans vandring mellan rummen, mellan vår whiskeyflaska, värdinnans blonda hår och Annas gin och tonic. Jag minns hur hans röst blev allt högre, hur hans egen humor blev allt roligare, hur han försvann i sällskap med okända människor och hur han kom åter med cigarettsmak i gommen och brännmärken i vänster handflata.
Jag minns hur han kysste mig i hallen och hittade på något slags lek som gick ut på att han kysste Anna som kysste mig som kysste en lång och mörkhårig som kysste honom, allt i en förvirrad ring.
Sen började klockorna röra sig, och vi stod på balkongen och såg hur fyrverkerierna smällde över staden, bredde ut sig över den klara och isande natten. Korkarna lämnade flaskorna och fick tillbringa veckor ute i det kalla vinterlandskapet.
När kylan blev för stark försvann Albert in i sovrummet och en stund senare vacklade jag dit. Där försegick ett vilt samtal, en rödlätt satt och nynnade Bandera rossa med ny text. Albert satt och sov mot ett skåp. Någon sa, om jag minns rätt, trots att namnen blandas och försvinner, så heter han Niklas: - Din vän är verkligen full, han sjöng Internationalen grymt högt och sen så somnade han.
Albert gick inte att väcka, och jag blev orolig, som sig bör, men hans läppar mumlade.
Jag hämtade Thomas ur vardagsrumssoffan och tillsammans bar vi, med dödsrikets skuggor hängande i hälarna, Albert, tyngre än någon kunnat ana, till badrummet. Vi höll honom i varsin arm över toaletten medan han spydde, någonstans innefrån sin avgrundssömn, med det vackra huvudet vilandes mot toalettstolen, och värdinnan gläntandes oroligt på badrumsdörren.
Sen, då han inte verkade ha så mycket kvar att spy upp, släpade vi ut honom i vardagsrummet, med en hink ständigt redo under hakan, och la honom i soffan, sedan satt jag där med hans huvud i mitt knä, med hinken redo, torkade de bittra safterna från hans mun, såg till att luftvägarna hölls öppna. En jungfru Maria med sitt hjälplösa Jesusbarn. I en fåtölj intill slutförde Thomas vår whiskeyflaska, spanade efter en städande värdinna.
Anna satt och masserade Alberts hand, pratade till honom. Gästerna ebbades ut och försvann, värdinnan släckte i köket och satte sig på armstödet till Thomas fåtölj, som endast i ögonblicket tillhörde honom, och i alla andra ögonblick henne. Jag hade övergått till projektet att försöka truga i Albert vatten, medan han försökte artikulera fula och attackerande ord, eftersom jag störde hans himlasömn. Sedan blev kvällen för sen, flickorna snörde skor på hans fötter, jag och Thomas hävde hans armar över våra nackar, och släpade och bar medan Albert stapplade, och Thomas var så full att han vinglade. Ute svepte den mörka svenska natten in oss, och kylde oss brutalt. Inne i taxin for gatlyktorna förbi, och Alberts ögon var slutna, jag hörde avlägset Thomas röst, när han klev ut och försvann. Hemma hos mig, efter en hetsig disskussion i trapphuset, där jag ständigt försökte förmå honom att sänka rösten och som slutade med att han lyckades slå mig i ansiktet, var Albert tillräckligt vaken för att klä av sig och lägga sig under mitt täcke. Jag sov bredvid, med ett halvt öga öppet och med kläderna på mig, redo att med brottargrepp hantera hans illamående.
Dagen efter var han mycket ledsen, både över blåmärkena på hakan han givit mig, sina egna brännmärken, och över att han inte fått flickan Annas nummer. Jag förlät honom självklart, men berättade aldrig för honom att nummret stod med halvt borttvättat blått bläck på min högra underarm.
Jag minnas att det ändå var en vacker skillnad från tidigare nyårskvällar som jag upplevt, någonstans utanför en stor gemenskap, med endast ett par kamrater, sällskapsspel och en alldeles för dyr konjak ur ett ovaktat spritskåp.
Thomas fingrar letade sig ut ur handskarna, men porttelefonen fungerade inte. Han bytte taktik och försökte övertala mig om att ringa henne, eftersom jag kände henne bäst(?). Så tändes ljuset i porten och ett festsällskap rann nedför trapporna och välde ut över betongtrappan, med gröna kassar klirrandes av dricka.
Innan porten hann stängas smet vi in, och även vi klirrade. Albert löpte som en vilthund uppför trappan med Thomas i hälarna. Jag kom på efterkälken, mitt knä led av en innebandyskada, och när jag väl kom upp så hade de redan, Albert med fingret på ringklockan och Thomas med fingerknogarna hamrandes mot dörren, påkallat uppmärksamhet.
Hon öppnade, en vanlig kort svenska, mellanlångt hår, en aning finnig hy, och en kort grå nyårsklänning.
Det är svårt för mig att minnas för mig vad jag tyckte om henne den kvällen, men jag tror inte hon väckte något åtrå. Intressant, kan inte minnas någon avundsjuka när Albert skämtade med henne i köket, eller när Thomas gav henne den första kyssen efter tolvslaget.
Intressant med tanke på det åtta år långa förhållande som senare höll oss samman, och det nu vuxna barn vi avlade.
Men förlåt mig, eventuella läsare, det var Albert jag ville berätta om, inte något som är mitt.
För det här var Alberts kväll, ena stunden åt han snittar i köket, och, som jag redan nämnt, konverserade värdinnan. Han började med att, på ett tämligen genomskinligt sätt, att säga att han, eftersom värdinnan var blond, inte tyckte om blondiner, utan föredrog brunetter. En välkänd taktik som dock inte fungerade, utom i det att en brunett, vi kan kalla henne Anna, uppfattade, inifrån ett moln av gin och tonic, att han menade att han var attraherad av henne (Vilket jag inte tvekar på att han var, ty hon var mycket söt.).
Men, som ni säkert upptäckt i era irrfärder genom nätterna, ligger det ofta närmare till hands att stöta på värden eller värdinnan, för de tycks trygga.
Jag minns hans vandring mellan rummen, mellan vår whiskeyflaska, värdinnans blonda hår och Annas gin och tonic. Jag minns hur hans röst blev allt högre, hur hans egen humor blev allt roligare, hur han försvann i sällskap med okända människor och hur han kom åter med cigarettsmak i gommen och brännmärken i vänster handflata.
Jag minns hur han kysste mig i hallen och hittade på något slags lek som gick ut på att han kysste Anna som kysste mig som kysste en lång och mörkhårig som kysste honom, allt i en förvirrad ring.
Sen började klockorna röra sig, och vi stod på balkongen och såg hur fyrverkerierna smällde över staden, bredde ut sig över den klara och isande natten. Korkarna lämnade flaskorna och fick tillbringa veckor ute i det kalla vinterlandskapet.
När kylan blev för stark försvann Albert in i sovrummet och en stund senare vacklade jag dit. Där försegick ett vilt samtal, en rödlätt satt och nynnade Bandera rossa med ny text. Albert satt och sov mot ett skåp. Någon sa, om jag minns rätt, trots att namnen blandas och försvinner, så heter han Niklas: - Din vän är verkligen full, han sjöng Internationalen grymt högt och sen så somnade han.
Albert gick inte att väcka, och jag blev orolig, som sig bör, men hans läppar mumlade.
Jag hämtade Thomas ur vardagsrumssoffan och tillsammans bar vi, med dödsrikets skuggor hängande i hälarna, Albert, tyngre än någon kunnat ana, till badrummet. Vi höll honom i varsin arm över toaletten medan han spydde, någonstans innefrån sin avgrundssömn, med det vackra huvudet vilandes mot toalettstolen, och värdinnan gläntandes oroligt på badrumsdörren.
Sen, då han inte verkade ha så mycket kvar att spy upp, släpade vi ut honom i vardagsrummet, med en hink ständigt redo under hakan, och la honom i soffan, sedan satt jag där med hans huvud i mitt knä, med hinken redo, torkade de bittra safterna från hans mun, såg till att luftvägarna hölls öppna. En jungfru Maria med sitt hjälplösa Jesusbarn. I en fåtölj intill slutförde Thomas vår whiskeyflaska, spanade efter en städande värdinna.
Anna satt och masserade Alberts hand, pratade till honom. Gästerna ebbades ut och försvann, värdinnan släckte i köket och satte sig på armstödet till Thomas fåtölj, som endast i ögonblicket tillhörde honom, och i alla andra ögonblick henne. Jag hade övergått till projektet att försöka truga i Albert vatten, medan han försökte artikulera fula och attackerande ord, eftersom jag störde hans himlasömn. Sedan blev kvällen för sen, flickorna snörde skor på hans fötter, jag och Thomas hävde hans armar över våra nackar, och släpade och bar medan Albert stapplade, och Thomas var så full att han vinglade. Ute svepte den mörka svenska natten in oss, och kylde oss brutalt. Inne i taxin for gatlyktorna förbi, och Alberts ögon var slutna, jag hörde avlägset Thomas röst, när han klev ut och försvann. Hemma hos mig, efter en hetsig disskussion i trapphuset, där jag ständigt försökte förmå honom att sänka rösten och som slutade med att han lyckades slå mig i ansiktet, var Albert tillräckligt vaken för att klä av sig och lägga sig under mitt täcke. Jag sov bredvid, med ett halvt öga öppet och med kläderna på mig, redo att med brottargrepp hantera hans illamående.
Dagen efter var han mycket ledsen, både över blåmärkena på hakan han givit mig, sina egna brännmärken, och över att han inte fått flickan Annas nummer. Jag förlät honom självklart, men berättade aldrig för honom att nummret stod med halvt borttvättat blått bläck på min högra underarm.
Berget
Mellan molnen
finns klippan
dit natten
kommer sist.
Långa kyssar
och ögonblick
som höll mer
än vad de lovade.
Långa dagar
och skuggor
som aldrig
svalnar.
När Venus tänts
knackar jag askan
över havet,
går hem.
finns klippan
dit natten
kommer sist.
Långa kyssar
och ögonblick
som höll mer
än vad de lovade.
Långa dagar
och skuggor
som aldrig
svalnar.
När Venus tänts
knackar jag askan
över havet,
går hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
