Tillbaka

De gula löven längta brutalt,

sjok av frost på stjärnhimlen

mellan husen

I pojkrummen sitter

snyftet i väggarna,

krafsar mot teglet

Kiromantik var värdelöst,

livslinjen som syntes rak och lång

men korsad av allér

och stigar genom tallskog,

nervändarna,

storleken på din hand

Hösttormar börja ebba ut

träden rätar åter sina ryggar

i vattenpölarnas knaggliga isspeglar

ses vi fortfarande

ansiktet tycks lyckligare,

ögonen skimrar

Nu blekna färgerna

nu börjar kylan

krypa genom alla springor

nu hava ljuden

gråtit sig till sömns

I elegier

hörs alla feta trastar

känslan att vara oälskad

sprider sig i länet

susar genom staden